"Nextopia är målet i Förväntningssamhället. Det är mot den perfekta morgondagen vi strävar framåt, att nästa jämt är det bästa."
Den moderna människan är otålig. Jag också.
Förra lördagen låste jag till slut upp framtiden i SimCity Creator till DS. Jag öppnade upp ett redan avklarad karta i Challenge Mode. Staden, en metropol på nära 600 000 invånare under Global Warming Age sträckte sig över varenda bebygd ruta. För att ta sig vidare måste tre krav säkerställas: Staden skall ha överlevt fram till år 20XX, den får inte innehålla några grönområden och luftföroreningen måste vara total. Jag bör påpeka att spelet hade legat passivt och tickat tid i oräkneliga timmar, eller ett halvt decennium i speltid för att nå krav #1. Då och då röjde jag upp efter enstaka jordbävningar och orkaner som ödelade hela kvarter.
Med hjälp av mina redan himmellusiskt väl avvägda finanser och systematiskt funktionalistiska kvartersplanering rev jag slutligen varje park och placerade i dess gröna ställe ett vidrigt kolkraftverk som spydde sot i sin omgivning. På bara några månader i speltid förvandlades översiktskartan till en rödbrun massa. De sved i hjärtat att se mitt välbalanserade verk ödeläggas.
Mr Maxis (inte helt olik Sid Meyer) dyker upp och frågar om jag vill se resultatet av min urbana våldtäkt. En forskare tar med mig till tidsåldern de kallar för Post-Global Warming. Nu vänder vi på steken - världen har svämmat över och är täckt av samma luftföroreningar jag en gång låtit svepa över stadsbilden. Nu var målet städning, föroreningarna skulle bort genom att plantera förhistoriska träd i vattnet som sög i sig all smuts i dess närområde.
Tanken är alltså att för att ta sig så här långt måste man (medvetet) spela dåligt. Vid det laget jag upptäckte detta hade tålamodet redan trytit. Ur simulatorperspektiv hade spelet återgått till stenåldern och verktygen som skulle rädda denna värld var oproportionerligt kostsamma för att de över huvud taget skulle stimulera en känsla av seriöst åtagande från min sida. Ordet "MONEYBAGS" trycktes in lösenordsrutan - 99 miljoner simoler letade sig in i stadskassan. Hälften av dessa gick åt till att täcka mitt lilla framtidskvarter av flytande hus, ozonkraftverk och luftburna vägar med paleozoisk skog. Även när jag fuskar skulle detta ta tre timmar innan Livets Träd, "Tree of Life" utan förvarning reser sig ur vattenmassorna och kapar min motorväg på mitten. Nej tack, inte igen...
Så som jag ser det är Post-Gobal Warming i all sin utbildande välmening ingen belöning. Tidigare åldrar har byggt på varandras urbana struktur och tillfört nya byggnader, medan denna i princip trycker på Reset-knappen. Åldern får gärna vara utmanande, men samtidigt som man har höjt svårighetsgraden, har man också fördummat spelet genom att minska antalet byggnader och tagit bort viktiga simulatoriska koncept.
"Banan" är tröttsam eftersom den gamla spelbalansen är borta. Tanken är väldigt god - SimCity blir ett pedagogiskt verktyg för att höja spelarens medvetenhet om viktiga samhällsfrågor och skapa en medvetenhet kring hur städer faktiskt är en produkt av sin egen historia. Praktiskt betyder det också att spelkartan på sätt och vis förvandlas tillbaka till urskogen man startade i. Jag älskar tanken, tyvärr håller genomförandet i slutändan inte måttet.
SimCity Creator vill så gärna vara åtta olika simulatorer i en, men få lär gå tillbaka till något annat än Global Warming Age... undantagen är vi som vill ha en liten estetisk kick, eller envist försöker låsa upp de sista kvarvarande byggnaderna i spelet.
Så, vad är kvar för mig? Genom att stanna kvar i stenåldern tills dess att dina primitiva byar tillsammans når 6000 invånare kan man placera ut grunden till ett andra träd, ett som växer genom alla tidsåldrar. Sedan finns det enstaka byggnader som jag inte låtit växa fram i några tidsåldrar. Känns lite overkill om det ska ta lika lång tid att låsa upp dem också.
Särskilt när SimCity precis har annonserats för iPhone.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar