När människor runt omkring mig är stressade och sprider sin oro över omgivningen vill jag bara säga en sak.
"Glöm inte att andas"
Eftersom meningsstrukturen är lite negativ (en personligen väldigt irriterande reflex) och kan skapa dumma missförstånd och få mig att låta mer arrogant än jag egentligen är... låter jag ofta hålla tand för tunga.
Det finns dock en väldigt viktig tanke bakom de orden. Ett enda långsamt fokuserat andetag - in genom näsan och ut genom munnen - är precis vad som räcker för att skapa balans i en själv.
Andetaget in samlar din energi i ett centrum, koncentrerat till en punkt i magen.
Andetaget ut släpper lös energin och sprider den genom kroppen som en lugnande våg, från ditt centrum och ut i extremerna. Ett enda andetag kan stilla hela din omvärld. Det kan återställa ditt fotfäste i en kaotisk situation och ge dig kontrollen åter.
Även i den mest hektiska av perioder, kan du hitta sex sekunder för ett andetag. Det sjuka är att det är så mycket enklare än man tror.
25 november, 2008
24 november, 2008
Lolcat? nej, LolFed!
LOLFed - where FAIL is WIN!
LOLFed’s goal is to provide accessible economic analysis with a solid dose of humor, provided by your friendly local LOLFederales, Alyx and Jason.
En dos Daily Show-humor, lite Lolcat och en fet finanskris.
Årets meme, tämligen otippat via nobelpristagaren Paul Krugman (!!!)
22 november, 2008
SimCity Creator DS - en tredje och sista åsikt
Micael Dhalén, tokung professor på Handelshögskolan i Stockholm säger att
Den moderna människan är otålig. Jag också.
Förra lördagen låste jag till slut upp framtiden i SimCity Creator till DS. Jag öppnade upp ett redan avklarad karta i Challenge Mode. Staden, en metropol på nära 600 000 invånare under Global Warming Age sträckte sig över varenda bebygd ruta.
För att ta sig vidare måste tre krav säkerställas: Staden skall ha överlevt fram till år 20XX, den får inte innehålla några grönområden och luftföroreningen måste vara total. Jag bör påpeka att spelet hade legat passivt och tickat tid i oräkneliga timmar, eller ett halvt decennium i speltid för att nå krav #1. Då och då röjde jag upp efter enstaka jordbävningar och orkaner som ödelade hela kvarter.
Med hjälp av mina redan himmellusiskt väl avvägda finanser och systematiskt funktionalistiska kvartersplanering rev jag slutligen varje park och placerade i dess gröna ställe ett vidrigt kolkraftverk som spydde sot i sin omgivning. På bara några månader i speltid förvandlades översiktskartan till en rödbrun massa. De sved i hjärtat att se mitt välbalanserade verk ödeläggas.
Mr Maxis (inte helt olik Sid Meyer) dyker upp och frågar om jag vill se resultatet av min urbana våldtäkt. En forskare tar med mig till tidsåldern de kallar för Post-Global Warming. Nu vänder vi på steken - världen har svämmat över och är täckt av samma luftföroreningar jag en gång låtit svepa över stadsbilden. Nu var målet städning, föroreningarna skulle bort genom att plantera förhistoriska träd i vattnet som sög i sig all smuts i dess närområde.
Tanken är alltså att för att ta sig så här långt måste man (medvetet) spela dåligt. Vid det laget jag upptäckte detta hade tålamodet redan trytit. Ur simulatorperspektiv hade spelet återgått till stenåldern och verktygen som skulle rädda denna värld var oproportionerligt kostsamma för att de över huvud taget skulle stimulera en känsla av seriöst åtagande från min sida. Ordet "MONEYBAGS" trycktes in lösenordsrutan - 99 miljoner simoler letade sig in i stadskassan. Hälften av dessa gick åt till att täcka mitt lilla framtidskvarter av flytande hus, ozonkraftverk och luftburna vägar med paleozoisk skog.
Även när jag fuskar skulle detta ta tre timmar innan Livets Träd, "Tree of Life" utan förvarning reser sig ur vattenmassorna och kapar min motorväg på mitten. Nej tack, inte igen...
Så som jag ser det är Post-Gobal Warming i all sin utbildande välmening ingen belöning. Tidigare åldrar har byggt på varandras urbana struktur och tillfört nya byggnader, medan denna i princip trycker på Reset-knappen. Åldern får gärna vara utmanande, men samtidigt som man har höjt svårighetsgraden, har man också fördummat spelet genom att minska antalet byggnader och tagit bort viktiga simulatoriska koncept.
"Banan" är tröttsam eftersom den gamla spelbalansen är borta. Tanken är väldigt god - SimCity blir ett pedagogiskt verktyg för att höja spelarens medvetenhet om viktiga samhällsfrågor och skapa en medvetenhet kring hur städer faktiskt är en produkt av sin egen historia. Praktiskt betyder det också att spelkartan på sätt och vis förvandlas tillbaka till urskogen man startade i. Jag älskar tanken, tyvärr håller genomförandet i slutändan inte måttet.
SimCity Creator vill så gärna vara åtta olika simulatorer i en, men få lär gå tillbaka till något annat än Global Warming Age... undantagen är vi som vill ha en liten estetisk kick, eller envist försöker låsa upp de sista kvarvarande byggnaderna i spelet.
Så, vad är kvar för mig? Genom att stanna kvar i stenåldern tills dess att dina primitiva byar tillsammans når 6000 invånare kan man placera ut grunden till ett andra träd, ett som växer genom alla tidsåldrar. Sedan finns det enstaka byggnader som jag inte låtit växa fram i några tidsåldrar. Känns lite overkill om det ska ta lika lång tid att låsa upp dem också.
Särskilt när SimCity precis har annonserats för iPhone.
Nextopia, here I come! 
"Nextopia är målet i Förväntningssamhället. Det är mot den perfekta morgondagen vi strävar framåt, att nästa jämt är det bästa."
Den moderna människan är otålig. Jag också.
Förra lördagen låste jag till slut upp framtiden i SimCity Creator till DS. Jag öppnade upp ett redan avklarad karta i Challenge Mode. Staden, en metropol på nära 600 000 invånare under Global Warming Age sträckte sig över varenda bebygd ruta. För att ta sig vidare måste tre krav säkerställas: Staden skall ha överlevt fram till år 20XX, den får inte innehålla några grönområden och luftföroreningen måste vara total. Jag bör påpeka att spelet hade legat passivt och tickat tid i oräkneliga timmar, eller ett halvt decennium i speltid för att nå krav #1. Då och då röjde jag upp efter enstaka jordbävningar och orkaner som ödelade hela kvarter.
Med hjälp av mina redan himmellusiskt väl avvägda finanser och systematiskt funktionalistiska kvartersplanering rev jag slutligen varje park och placerade i dess gröna ställe ett vidrigt kolkraftverk som spydde sot i sin omgivning. På bara några månader i speltid förvandlades översiktskartan till en rödbrun massa. De sved i hjärtat att se mitt välbalanserade verk ödeläggas.
Mr Maxis (inte helt olik Sid Meyer) dyker upp och frågar om jag vill se resultatet av min urbana våldtäkt. En forskare tar med mig till tidsåldern de kallar för Post-Global Warming. Nu vänder vi på steken - världen har svämmat över och är täckt av samma luftföroreningar jag en gång låtit svepa över stadsbilden. Nu var målet städning, föroreningarna skulle bort genom att plantera förhistoriska träd i vattnet som sög i sig all smuts i dess närområde.
Tanken är alltså att för att ta sig så här långt måste man (medvetet) spela dåligt. Vid det laget jag upptäckte detta hade tålamodet redan trytit. Ur simulatorperspektiv hade spelet återgått till stenåldern och verktygen som skulle rädda denna värld var oproportionerligt kostsamma för att de över huvud taget skulle stimulera en känsla av seriöst åtagande från min sida. Ordet "MONEYBAGS" trycktes in lösenordsrutan - 99 miljoner simoler letade sig in i stadskassan. Hälften av dessa gick åt till att täcka mitt lilla framtidskvarter av flytande hus, ozonkraftverk och luftburna vägar med paleozoisk skog. Även när jag fuskar skulle detta ta tre timmar innan Livets Träd, "Tree of Life" utan förvarning reser sig ur vattenmassorna och kapar min motorväg på mitten. Nej tack, inte igen...
Så som jag ser det är Post-Gobal Warming i all sin utbildande välmening ingen belöning. Tidigare åldrar har byggt på varandras urbana struktur och tillfört nya byggnader, medan denna i princip trycker på Reset-knappen. Åldern får gärna vara utmanande, men samtidigt som man har höjt svårighetsgraden, har man också fördummat spelet genom att minska antalet byggnader och tagit bort viktiga simulatoriska koncept.
"Banan" är tröttsam eftersom den gamla spelbalansen är borta. Tanken är väldigt god - SimCity blir ett pedagogiskt verktyg för att höja spelarens medvetenhet om viktiga samhällsfrågor och skapa en medvetenhet kring hur städer faktiskt är en produkt av sin egen historia. Praktiskt betyder det också att spelkartan på sätt och vis förvandlas tillbaka till urskogen man startade i. Jag älskar tanken, tyvärr håller genomförandet i slutändan inte måttet.
SimCity Creator vill så gärna vara åtta olika simulatorer i en, men få lär gå tillbaka till något annat än Global Warming Age... undantagen är vi som vill ha en liten estetisk kick, eller envist försöker låsa upp de sista kvarvarande byggnaderna i spelet.
Så, vad är kvar för mig? Genom att stanna kvar i stenåldern tills dess att dina primitiva byar tillsammans når 6000 invånare kan man placera ut grunden till ett andra träd, ett som växer genom alla tidsåldrar. Sedan finns det enstaka byggnader som jag inte låtit växa fram i några tidsåldrar. Känns lite overkill om det ska ta lika lång tid att låsa upp dem också.
Särskilt när SimCity precis har annonserats för iPhone.
18 november, 2008
15 november, 2008
En äkta hand-dator.
Sett Minority Report? så klart du har. Handlingen var knappast filmens behållning, utan alla prylar vi kanske kanske med lite fantasi kommer att få se i vår egen livstid. Personliga favoriter är t.ex. "sickstick"-batongen och det fristående elektroniska papperet.
Vad som verkar ha inspirerat mest av allt är ändå gränssnittet på datorerna i polisens bevakningscentral. Och nu är det här:
g-speak overview 1828121108 from john underkoffler on Vimeo.
Utvecklaren Oblong kallar det för g-speak "spatial operating environment". Utvecklarkittet finns till Linux och MacOS X, men det står inte mycket om systemkraven för miljön. Det är knappast din surfdator i alla fall.
Vad som verkar ha inspirerat mest av allt är ändå gränssnittet på datorerna i polisens bevakningscentral. Och nu är det här:
g-speak overview 1828121108 from john underkoffler on Vimeo.
Utvecklaren Oblong kallar det för g-speak "spatial operating environment". Utvecklarkittet finns till Linux och MacOS X, men det står inte mycket om systemkraven för miljön. Det är knappast din surfdator i alla fall.
06 november, 2008
"2008 election statistics" +maps
05 november, 2008
Jorå, han kunde allt - Go'Bama!
Obama tar över Vita Huset vid årsskiftet - inte oväntat men så jäkla häftigt!
Omvärlden redan användt alla superlativ för att ebskriva hans seger. Sarkozy kallade segern "briljant", Bildt tycker att de globala förväntningarna på Obama ger honom ett starkt förändringsmandat. Economist och SvD påpekar vilken chanstagning det är, men ger honom samtidigt ett enormt stöd. Andra i den intellektuela eliten jag läser titt som tätt verkar instämma.
Frågorna är ju nu vad han faktiskt kan förändra, på riktigt. Obama är liksom svensk politiker mån om den inhemska industrin och utåt sett inte lika frihandelsvänlig som McCain. Å andra sidan verkar han ha ett större internationellt konsensustänk än vad republikanerna kanske någonsin skulle ha kunnat mästra. För mig är det här balansen ligger.
Men, bara för att Obama (med all rätt) står i strålkastarljuset nu, bör man inte glömma en annan höjdpunkt i valets slutskede - McCains avskedstal till sina supportrar. Avsked är väl fel ord, men för mig var det en stor befrielse att höra den gamle nyktre mannen som öppet visade sin respekt för sin rival och även utlovade sitt stöd. The Real McCain finally Stood Up Again.
Än så länge är McCain defacto ledare för det erpublikanska partiet trots motgången i valet och den kommande radikaliseringen av partibasen. Oavsett om han behåller den ställningen tror jag att det här kan bli början på en fin vänskap två ideologiska rivaler emellan.
Omvärlden redan användt alla superlativ för att ebskriva hans seger. Sarkozy kallade segern "briljant", Bildt tycker att de globala förväntningarna på Obama ger honom ett starkt förändringsmandat. Economist och SvD påpekar vilken chanstagning det är, men ger honom samtidigt ett enormt stöd. Andra i den intellektuela eliten jag läser titt som tätt verkar instämma.
Frågorna är ju nu vad han faktiskt kan förändra, på riktigt. Obama är liksom svensk politiker mån om den inhemska industrin och utåt sett inte lika frihandelsvänlig som McCain. Å andra sidan verkar han ha ett större internationellt konsensustänk än vad republikanerna kanske någonsin skulle ha kunnat mästra. För mig är det här balansen ligger.
Men, bara för att Obama (med all rätt) står i strålkastarljuset nu, bör man inte glömma en annan höjdpunkt i valets slutskede - McCains avskedstal till sina supportrar. Avsked är väl fel ord, men för mig var det en stor befrielse att höra den gamle nyktre mannen som öppet visade sin respekt för sin rival och även utlovade sitt stöd. The Real McCain finally Stood Up Again.
Än så länge är McCain defacto ledare för det erpublikanska partiet trots motgången i valet och den kommande radikaliseringen av partibasen. Oavsett om han behåller den ställningen tror jag att det här kan bli början på en fin vänskap två ideologiska rivaler emellan.
04 november, 2008
Valvaka USA 2008
Valvakor är egentligen en lång stund nyhetsbrus där alla försöker säga något viktigt väldigt länge om några få kritiska ögonblick. Alla. Varenda tidning, varenda nyhetskanal och en hel del nöjeskanaler.
Trotsa bruset och låt dig umgås med vänner under tiden. Det är den riktiga behållningen tills dess att resultaten är inne.
Men man kan även se till att använda de bästa verktygen. New York Times Dashbord (popuplänk) är javascriptbaserad. Bättre än flash som hettar upp luftboken i onödan.
McCain tror inte på sin egen kampanj, men blir han president kan han sluta lyssna på partibasen och kan nog få till en hel del förändring också. Jag saknar orginalet!
Obama har rätt fokus, och potentialen är enorm. Samtidigt riskerar han göra sina supportrar besvikna när trögheten i den politiska verkligheten snabbt gör sig påmind.
Hur som helst är det här historiskt.
Trotsa bruset och låt dig umgås med vänner under tiden. Det är den riktiga behållningen tills dess att resultaten är inne.
Men man kan även se till att använda de bästa verktygen. New York Times Dashbord (popuplänk) är javascriptbaserad. Bättre än flash som hettar upp luftboken i onödan.
McCain tror inte på sin egen kampanj, men blir han president kan han sluta lyssna på partibasen och kan nog få till en hel del förändring också. Jag saknar orginalet!
Obama har rätt fokus, och potentialen är enorm. Samtidigt riskerar han göra sina supportrar besvikna när trögheten i den politiska verkligheten snabbt gör sig påmind.
Hur som helst är det här historiskt.
Red Alert Hasselhoff Infomercial
Jag vet en strandraggande timeshareförsäljare semesterparadisboende entreprenör som kommer att hugga till direkt efter den här reklamfilmen.
02 november, 2008
Friendly Shoutout
Jag vill rikta Er uppmärksamhet mot en mycket gammal vän och i synnerhet hans blogg. "Perzec Pladdrar På" är Pers personliga kanal, som privatperson och som engagerad envis individ med politiska ambitioner inom Folkpartiet via LUF.
Det jag gillar främst är att han lyckats lägga fokus på en specifik fråga och gjort den till sin egen. I det här fallet rättigheter kontra sexualitet. Själv är jag för mycket ute med spröten åt alla håll i mina intressen och funderar konstant på vad jag ska göra med min egen del av etern. Per har i kontrast till det ett imponerande fokus, liksom envisheten som kommer med att ha hittat ett kall.
Jag gillar och respekterar den egenskapen skarpt. Kolla in hans bloggar på blogspot och wordpress.
Förresten, grattis till nya jobbet!
Det jag gillar främst är att han lyckats lägga fokus på en specifik fråga och gjort den till sin egen. I det här fallet rättigheter kontra sexualitet. Själv är jag för mycket ute med spröten åt alla håll i mina intressen och funderar konstant på vad jag ska göra med min egen del av etern. Per har i kontrast till det ett imponerande fokus, liksom envisheten som kommer med att ha hittat ett kall.
Jag gillar och respekterar den egenskapen skarpt. Kolla in hans bloggar på blogspot och wordpress.
Förresten, grattis till nya jobbet!
John McCain är inte längre McCain
Trenden bland bevakande media verkar vara att McCain-kampanjen har misslyckats när de kliver in på slutspurten.
McCain själv verkar i alla fall ha det svårt att finna sig i rollen som kampanjledare. För något år sedan vältrade jag mig i min egen frustration över hans förvandling sedan valet 2000. Han har gått från en uppenbarligen klipsk mittenpolitiker till lättretad virrpanna.
Frustrationen över att inte få ut sitt budskap verkar ta hårt på honom. De gånger jag sett McCain på sistonde har han inte varit bekväm i sitsen vare sig i talarstolen, i intervjuer eller i debatt. Media skriver om hans dåliga humör, om problemen med valet av vice-kandidat, om resultaten i förundersökningarna etc.
John McCain är konservativ republikan, men jag tror inte att han är den konservativa republikan som det republikanska partiet i USA skulle vilja ha. Från åskådarbänken här bakom datorn känns det som att McCain har sålt för många av sin principer, gjort för många ideologiska kompromisser de senaste åtta åren för att blidka partiet i väntan på en ny chans i det här presidentvalet. Jag tror knappt han känner igen sig själv längre.
McCain vill nog hest av allt vinna på att vara den han är, inte på att säga det folk vill höra. Han är en klipsk självironiker med mycket historia bakom sig, liksom en hel del integritet. Han är i synnerhet inte George W. Bush tronföljare inom partiet, men det är den rollen han fått axla.
Det är en bedrift att låta övertygande när man förespråkar idéer man inte tror på själv, men det är en nära omöjlighet att göra det konstant varenda dag i nära två år framför miljontals åskådare. Jag tror det är där han befinner sig idag och konflikten mellan McCain som person och hans budskap plockar fram de värsta sidorna och tar fokus från de riktiga frågorna.
Att valets huvudfråga blivit ekonomi och inte nationell säkerhet har dessutom gjort att yttre faktorer i princip stulit McCains starkaste kort.
Att Obama har kört en totalt fokuserad kampanj från start gör det heller inte lättare för McCain. Obama äger i min mening just nu budskapet om vem som bäst samarbetar över partilinjerna, det är han som övertygar om vem som kan ena landet de kommande fyra åren, McCains erfarenhet till trots.
McCain själv verkar i alla fall ha det svårt att finna sig i rollen som kampanjledare. För något år sedan vältrade jag mig i min egen frustration över hans förvandling sedan valet 2000. Han har gått från en uppenbarligen klipsk mittenpolitiker till lättretad virrpanna.
Frustrationen över att inte få ut sitt budskap verkar ta hårt på honom. De gånger jag sett McCain på sistonde har han inte varit bekväm i sitsen vare sig i talarstolen, i intervjuer eller i debatt. Media skriver om hans dåliga humör, om problemen med valet av vice-kandidat, om resultaten i förundersökningarna etc.
John McCain är konservativ republikan, men jag tror inte att han är den konservativa republikan som det republikanska partiet i USA skulle vilja ha. Från åskådarbänken här bakom datorn känns det som att McCain har sålt för många av sin principer, gjort för många ideologiska kompromisser de senaste åtta åren för att blidka partiet i väntan på en ny chans i det här presidentvalet. Jag tror knappt han känner igen sig själv längre.
McCain vill nog hest av allt vinna på att vara den han är, inte på att säga det folk vill höra. Han är en klipsk självironiker med mycket historia bakom sig, liksom en hel del integritet. Han är i synnerhet inte George W. Bush tronföljare inom partiet, men det är den rollen han fått axla.
Det är en bedrift att låta övertygande när man förespråkar idéer man inte tror på själv, men det är en nära omöjlighet att göra det konstant varenda dag i nära två år framför miljontals åskådare. Jag tror det är där han befinner sig idag och konflikten mellan McCain som person och hans budskap plockar fram de värsta sidorna och tar fokus från de riktiga frågorna.
Att valets huvudfråga blivit ekonomi och inte nationell säkerhet har dessutom gjort att yttre faktorer i princip stulit McCains starkaste kort.
Att Obama har kört en totalt fokuserad kampanj från start gör det heller inte lättare för McCain. Obama äger i min mening just nu budskapet om vem som bäst samarbetar över partilinjerna, det är han som övertygar om vem som kan ena landet de kommande fyra åren, McCains erfarenhet till trots.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Blogroll
Arkiv